Muppflupp stelnade av fasa. Vad skulle han göra nu?
-Vart tror du att du är påväg, din lilla fulfluffiga, slurpdregliga boll till konstilur?! skrek Monstergaffeln medans han gick allt fortare och kom allt närmre. Muppflupp som inte kunde prata, hoppade högt, blundade och försökte fort att bli osynlig! Men ack, han kunde höra Monstergaffelns släpande steg allt tydligare och snart stannade dem rakt framför honom. Muppflupp öppnade ögonen.
-Så, vart var du på väg din plutt? Nej men juste, du kan ju inte svara! Hahaha!
Monstergaffeln skrattade rått och hans andedräkt stank av vitlök. Muppflupp kände ett illamående.
-Men du kanske kan sjunga? Nehej, nu drabbades jag nog av önsketänk. Inte kommer du sjunga några julsånger inte, eller ha någon julafton heller för den delen. Sånt är för oss normala filurer, som kan prata! Mina geckun till föräldrar har tyckt att jag har pratat så snällt i år så att jag kommer få en julklapp för varje dag på året, vad sägs om det va!
Muppflupp tittade ner i marken medans Monstergaffeln återigen skrattade stinkande, vit sås i ansiktet på honom. Om man bara hade en vän, tänkte Muppflupp.
Nu när Monstergaffeln var borta fortsatte Muppflupp sin vandring till skolan. Han gick genom de rosa pelikanträdens skog och tittade på de små zingosvamparna som lyste starkt på marken. Han rundade den lilla stugan som var vid skogens ände och såg Sumtyr resa sig bakom kullen. Plötsligt hörde han ett tjut och något stort och blått kom flygande genom luften! Muppfluppen tog ett djupt andetag och bara väntade på det som nu kom emot honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar